Det finns flera upplevelser här i livet som man inte riktigt är bekväm med och kanske gärna inte upplever med än en gång. En sådan sak som är med på min topp-tio-lista av de mest obekväma situationerna jag varit med om är när jag följde med som resesällskap när min svärmor förra veckan skulle göra ett fertilitetstest (dvs. ta ett spermaprov för bedömning av spermakvaliteten) på en av sina hanhundar, Mike (Ravens pappa, Almanza Tough Enough). Han börjar bli till åren nu när han nyligen passerat nio år och två tikar som han nyligen hade parat gick båda tomma. Vad jag hört så visade båda tikarna tecken på att ha varit dräktiga men sedan vid ultraljud så var bägge tomma. Så det kan ju röra sig om kanske skendräktighet, resorption eller kastning, who knows. 

 

Hur som så ville hon kolla att allt stod rätt till i de nedre regionerna. Kliniken låg mer än en timmes resväg bort och då följde jag med som sällskap. Jag har aldrig tidigare varit med om hur fertilitetstestning gått till av hanhundar, även om jag kunde föreställa mig scenariot. Vi hälsade på specialisten (veterinären) som förklarade lite kort hur det skulle gå till. Det behövdes bara två personer så jag var uppenbarligen överflödig och blev sittandes på en stol. För de som inte vet hur det här går till så stimulerar provtagaren manuellt igång hanhunden som sedan sköter resten och tappar av sig i ett provrör. Det låter inte så märkvärdigt vid beskrivning men det kändes något ofantligt inkräktande (för Mikes del) att sitta och observera det hela. Med tanke på mitt yrke så borde inte områden inom AI få mig att känna obehag men det gjorde faktiskt detta, haha!

 

För att avsluta historien så var det inte något fel på hans spermakvalitet utan han betraktas fortfarande som fullt fertil och ska vara fullt kapabel till att kunna betäcka tikar med valpar som resultat. Väldigt roligt med det resultatet så nu hoppas jag på att Raven får några små halvsyskon i framtiden :)

 

Gubben Mike (vänster) med avkommorna Raven och Heffa